Borta bra men hemma bäst

Vi är hemma nu. Vi har landat. Såväl bokstavligt som mentalt. Det är sen kväll nu och vi har knappt en vecka kvar till julafton. Mamma Ayden ligger på soffan i vårt hem: Siiras Gunnebo, under en Shuka (massajfilt) och myser. Erik har eldat i kakelugnarna, vi vuxna har fått i oss lite varm glögg med mandel och russin och Ayden sover gott efter att ha fått åka vagn en lång tur ute i den kyliga decemberluften. Vi har pyntat med röda mattor och gardiner, juldukar och tomtar, adventstjärnor och ljusstakar samt spelat julmusik med Frank Sinatra. Idag fick vi också äntligen iväg våra julkort.

Nu känns det det viktigare än någonsin att ta tillvara på den svenska julen och det kanske inte är så konstigt. Efter nästan åtta månaders vistelse utomlands så känns det helt rätt att levandegöra traditionerna på hemmaplan igen. Såväl för vår skull som för Aydens!

Det är starka känslor och tankar som sköljer genom kroppen den första tiden på hemmaplan. En del handlar om hur vi upplever en del saker på helt nya sätt. Nedan följer ett axplock av våra tidiga upplevelser av att vara hemma igen:

1. Ska ingen titta på våra pass? När vi landade på Landvetter var det till synes inte någon som kontrollerade vilka vi var och det var en stor befrielse att äntligen slippa bli ifrågasatta som familj.

2. Vad det rullar lätt! Vagnen med våra väskor hamnade inte i minsta grop på flygplatsen. I Nairobi höll den på att välta.

3. Vad folk är vänliga emot oss! Säkert påverkades folks blickar till en början av vår egen lyckliga uppsyn men vi har nu hunnit bli riktigt varma i våra hjärtan av alla varma leenden och det vänliga bemötande vi får från okända människor vi möter.

4. Vart har all väntetid tagit vägen? Vi har blivit mästare på att vänta. Tiden bara flyger iväg. Till en del kan det nog förklaras av att Ayden underhåller oss när vi väntar, men även att vi nu lyckas ta all väntan mer med ro.

5. Vad skön vår säng är! Innan vi for till Kenya tyckte jag den var hård. Men i Kenya har vi haft en säng utan bäddmadrasser och med bökiga myggnät. Dessutom var det periodvis alltför varmt för att somna gott. Där fanns inga myggnät så vi fick tejpa upp tyg för något fönster för att kunna ha det öppet men vi fick ändå aldrig någon riktig ventilation in i lägenheten.

6. Kan det vara så här lätt att möta myndigheter mfl? Samtalet till adressändring för att stoppa eftersändningen av vår post tog mindre än en minut och operatören hann även hälsa mig trevlig helg. Sedan satt jag kvar en stund och bara tittade förvånat på telefonen i min hand. Eriks samtal för att avsluta våra reseförsäkringar slutade med att vi blev lovade pengar tillbaka retroaktivt och vid vårt besök på det lokala skattekontoret fick vi omgående full service av en handläggare som även tog hand om våra ärenden till försäkringskassan.

7. Ge mig mer, mer! Dofterna av glögg, lussekatter, pepparkakor och allt annat gott som hör julen till har fått min mage att ständigt kurra efter mer. De första dagarna upplevde jag ett omättligt begär efter allt det goda. Och vilka portioner sedan! Några höjdare var smaken av färsk, svensk mjölk och av mammas hemlagade potatiskorv.

Annonser
Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Vad jag saknar – och saknade

Det finns många stora och små saker jag saknade särskilt mycket under vår tid i Kenya, men även saker jag saknar nu när vi kommit hem igen. Jag börjar med Kenya.

Under vår tid i Kenya saknade jag:
1. Våra nära och kära, särskilt min mamma.
2. Att människor omkring mig pratar med mig utan att vi har en affärsrelation och utan att direkt eller indirekt be om, eller försöker punga mig på pengar
3. Den svenska naturen
4. Ren natur
5. Att inte ständigt behöva betala flera gånger mer i inträde, på hotell eller för taxi bara för att jag är utlänning eller vit
6. Att kunna dricka kranvattnet
7. Säkerheten
8. Att säkert kunna gå, cykla och ta bussen dit jag vill och när jag vill
9. God ost
10. God grädde
11. Ostördhet – särskilt i och runt hemmet och på stranden
12. ”klasslösheten”
13. Jämlikhet mellan människor, samt mellan kvinnor och män
14. Kvalitet – på det mesta: leksaker, husgeråd, lysknappar och vitvaror
15. Att slippa oroa mig för diarré, tropiska sjukdomar och annan ohyra

Men det finns även saker som jag saknar särskilt mycket från vår tid i Kenya:
1. Gemenskapen på gården
2. Lugnet och stressfriheten
3. Att kunna tillbringa mycket värdefull tid tillsammans med hela familjen
4. Allt som tillvaratas och repareras
5. Att resurser kostar mer än tjänster (Många löner i Kenya är dock för låga)
6. Värmen och grönskan året om (nästan) och att Ayden kunde springa omkring ute utan otympliga stövlar, overaller och vantar som enbart har tumgrepp.
7. Prisvärda grönsaker
8. Mångfald i arkitektur och möbelsnideri
9. Den röda jorden. Den är så vacker!
10. Att få sova tills det blir ljust – året om – och slippa ta sig ut i kolmörker
11. Att få hjälp att packa matkassarna när jag handlar

Men dessutom finns det en del ovärderliga saker som vår resa har fört med sig:
1. Att vi fick en underbar son och att jag fick bilda familj med min Erik
2. Nya, fina vänner
3. Att utvecklas som människa, inte minst i mötet med andra
4. Att få andra prioriteringar i livet
5. Att få minnen för livet, som mötet med vår son och även minnen från våra härliga resor till Masai Mara, Västra Tsavo, Crescent Island och Diani Beach.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/211/55959678/files/2014/12/img_0002.jpg

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vi får skatta oss lyckliga

Samma dag som vi fick ut Aydens adoptionscertifikat, den 27 november, beslutade den kenyanske presidenten att med omedelbar verkan förbjuda all internationell adoption från Kenya.

Beskedet kom som en stor chock för oss alla. Vad skulle hända nu? De värsta möjliga konsekvenserna var otänkbara för alla familjer på plats i Kenya. Trots den stor pressen höll familjerna till det yttre upp ett sken av att det här kommer att lösa sig. För det bara gick inte att förhålla sig till händelsen på annat sätt.

Själva var vi trygga. Ayden var redan svensk medborgare och vår son enligt såväl svensk som kenyansk lag. Trots vår egen trygghet fick vi några nätter med dålig sömn av oro för alla familjer. Så var det ända tills det så småningom började samlas information som tydde på att allt ändå skulle gå bra. Under den första tiden kom emellertid nyheter som visade att barnmyndigheten undvek att arbeta vidare med adoptionerna. Några domare hade också till en början vägrat fatta ytterligare beslut i olika delar av processerna.

Efter en tid fick vi dock veta att nuvarande lagstiftning gäller fram tills en eventuell lagändring görs och en sådan ändring kommer att ta minst ett år. Barnmyndigheten började därför jobba med adoptionerna igen och domarna fortsatte att fatta beslut. Nu har även några nya NAC-beslut och barnbesked delats ut!

Under den första, jobbigaste tiden hade vi inte stor lust att uppdatera vår blogg. Sedan har vi inte haft tid. Det gör att mycket har hänt sedan sist och nu kommer därför flera inlägg från oss i rask följd. Håll till godo!

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/211/55959678/files/2014/12/img_0001.jpg

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Nedräkning

Den stora nedräkningen inför vår hemfärd har börjat. Nu räknar vi ned på allt: antal dagar kvar, sista köpet av diskmedel, saft, blöjor mm och sista besöken på olika platser. Idag såg jag ett fint datum: Vispgrädden jag köpte går ut samma dag som vi planerar att fara hem. Bara det gav en liten stund av lycka 😉

bild-5

Sedan sist har vi hunnit med en hel del. Först en vecka vid kusten, på Diani beach, där vi förbättrade vår måttliga solbränna ett par nyanser innan hemfärd. Det blev en vecka med många fina strandpromenader och bad i 30-gradigt hav. Ayden älskade att spela boll och att sparka på de vågor som bröts mot stranden. Bästa maten under veckan fick vi på restaurangen Nomad. Till och med ett oväntat apbesök – bokstavligen – mitt i lunchen. På kvällen bröt aporna även sig in genom fönstret till vårt rum, öppnade kylen och kalasade på våra bananer, snacks och muffins.

IMG_0056-2
IMG_0086

IMG_0103

IMG_0129

IMG_0188

IMG_0173

Väl hemma i Nairobi igen blev det dags för oss att fira Aydens tvåårsdag 🙂 På morgonen travade vi in till hans säng medmussepiggöron, sjungandes och med en bakelse och små presenter i högsta hugg. Vi fick sjunga ja må du leva tre gånger innan han sömnigt tittade upp ovanför sängkanten, men han blev väldigt glad över fina, nya bilar, såpbubblor och boll. Tack snälla mormor och morfar för paketet! 🙂 Resten av dagen ägnades åt lek i olika former och mestadels med de nya leksakerna. Några dagar senare bjöd vi också våra grannfamiljer på tårta vid svenska skolan och Ayden fick då ännu fler roliga, små paket.

_DSC0539

_DSC0496

_DSC0506

Vi har även varit på julmarknad i Karen med en grannfamilj. Tydligen en plats för som samlar många brittiska invånare och designers i Nairobi. Där fanns många fina saker att handla, inte minst möbler, men prislapparna var också rätt extrema, så vi höll rätt bra i slantarna ändå.

bild[1]

När det gäller vår process, har vi nu lyckats få ut vår adoption order, men inte vårt adoption certificate. Normalt ska det ta en vecka att få ut certifikatet, men det verkar krångla. Tydligen har en nyligen införd äktenskapslag skapat kaos hos administratörerna på Children’s vilket gör att det går väldigt trögt. Det gör att vi nu börjar bli lite oroliga för att vi inte hinner bli klara innan vår hemresa trots allt.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Brown’s cheese

_DSC0273

Vi är svältfödda på ost! Kenya är verkligen inte ostarnas land, nej allt annat. Det är lite svårt att tänka sig med tanke på att det finns gott om kreatur och med det borde det finnas ost. Men det gör det inte. Jag minns ett av våra första försök att köpa ost i ostdisken på Nakumatt. Det slutade med att jag fick med mig en liten bit gouda (100 g) hem för 80 kr. Vi satt och mysåt den osten som om det vore en bit delikatessost. Därefter bestämde vi oss för att inte köpa mer ost i ostdisken. Så någon påläggsost har det inte blivit för oss på över 6 månader. Det finns maskintillverkad cheddar förpackad i små plastpaket. Den verkar mest vara avsedd för burgare och där går gränsen. Så ost är en av de saker som vi verkligen längtar efter.

Efter lite mer spaning på Nakumatt har vi hittat en tillverkare som gör kopior på desertostar som Brie, Carmenbert och blåmögelost. De har varit helt ok, inget man skriver hem och berättar om, men ett tillräckligt bra substitut. Till ett mediokert sydafrikanskt vin så får det duga. Tillsammans har de dock förgyllt en del kvällar då vi suttit uppe själva och myspratat om Aydens framsteg och utveckling och njutit av tillvaron.

Hur som helst, så bestämde vi oss för att göra en utflykt idag till den mystiske osttillverkare som gjort livet drägligt för oss i Kenya. Brown’s cheese heter tillverkaren och fabriken ligger en timmas resa utanför Nairobi, inte så långt från den tefarm som vi besökte för några månader sedan. Det är ett bördigt och regnigt område där allt är grönt och vackert. Med hjälp av våra finska vänners GPS och lite trixande tog vi oss till slut fram. Inte en skylt på hela vägen och inte ens en skylt på vare sig huset eller på porten avslöjade vilken verksamhet som pågick därinne. Inte förrän vi på eget initiativ gått in genom den öppna dörren och kommit in i vardagsrummet kunde vi med säkerhet veta att vi faktiskt kommit rätt. Vi fick ett varmt mottagande med brasa i öppna spisen, kallt sött mintté, hårdbröd med fetaostdipp och varma samosas med ädelost.

Efter att vi försäkrat dem om att vi inte dragit på oss en massa otrevliga sjukdomar på våra safaris och skrivit under på detta fick vi ta på oss vita rockar, snygga hårnät och skoskydd, desinfektera våra händer och göra entre i osttillverkningens hjärta. Det var allt annat än glamoröst. Vi passerade tre rum, ett med tillverkning, ett för lagring och ett för åldring (eller vad man nu säger). I det sista luktade det rejält av mögel och jag hade fullt sjå med att hålla Aydens tassar borta från godbitarna. 🙂

_DSC0319

_DSC0321

Efteråt fick vi en ostprovning med några utvalda bitar samt en blandad salladslunch följt av glass. När vi vuxna kalasade på osten bjöds barnen på pizza. Allt som allt var det en trevlig visning och självklart köpte vi med oss några bitar hem.

_DSC0328

_DSC0335

Erik

Publicerat i Uncategorized | 5 kommentarer

Ngong House

Man kan väl säga att vi på förhand var ganska säkra på att få ett positivt utslag i domstol. Trots det så var det ändå lite nervöst när vi för sista gången (den här gången…) åkte in till Milimani och High Court. Väl där mötte vi Aydens Guardian som undrade varför vi var där igen. Vanligt är att inte hela familjen åker in vid domslut, men vår advokat hade bett oss att närvara allihopa så vi åkte snällt dit. Själv syntes han inte till eftersom han var inne på en första hearing med en av våra vänner. När han väl dök upp gick det hela ganska snabbt och självklart kände vi oss glada och upprymda efteråt.

Efter judgement hade vi planerat att fly staden för en natt och ta in på ett ”guest house” med lite speciell stil. Vi ringde vår väntande taxi (som hade passat på att byta chaufför och bil medan vi var borta) och skulle lämna området då vi blev stoppade av karbinbeväpnad polis. Han öppnade bakdörren och fick syn på Ayden. Han tittade på oss och frågade, ”Who does this child belong to?” – It is our son, svarade Ulrika. – No, it is not, sa polisen bestämt. – Yes, it is, sa Ulrika med eftertryck. Vi försökte förklara att vi adopterat honom och att vi precis kommit från judgement, vilket han naturligtvis inte köpte. – Can you prove it!?, frågade han då. – Yes, we can, sa Ulrika bitskt (trots att vi inte hade några papper på att han var adopterad). Det tar ju två veckor att få ut dem. Vi visade i alla fall upp vårt gamla ”Care agreement” som vi hade med barnhemmet och som vi alltid har med oss och det köpte han. Han lät oss åka och ropade något om oss muzungos till en av sina kollegor. Pust!

En timmes svettig färd i Martins lilla Toyota senare, och lite snurrande i Karen, så anlände vi till Ngong house. Vi togs emot och fick lite färskpressad ananasjuice medan vi väntade. Jag fick känslan av att det var något strul med vårt rum. Under tiden som vi väntade, ringde pappa, syrran och hennes man och gratulerade och det kändes väldigt bra. Vi tog tid på oss att bara koppla av och njuta, men efter ett tag började vi faktiskt undra varför de inte kom och visade oss rummet. Jag gick för att ta tag i det och jag förstod att de hade försökt förhala det hela för att hinna städa. Nu var vår träkoja emellertid klar så vi gick dit för att installera oss.

Vi hade höga förväntningar. En familj från Lerum som vi känner hade pratat så gott om stället och vi var självklart väldigt nyfikna. Vi klättrade upp via en rustik spiraltrappa och tog oss in via en glasdörr. Däruppe var utsikten fantastisk med Ngong hills i bakgrunden. Kojan var helt obeskrivlig och jag var stum av förvåning då den inte var särskilt uppseendeväckande från utsidan. Det kändes som det perfekta stället att vara på. När vi lämnats ensamma for vi runt i kojan och provlåg alla soffor och sängar, öppnade dörrar, klättrade i stegar och tog bilder från alla möjliga vinklar. Ayden var på toppenhumör och gav oss inte en lugn stund med alla lampor som skulle slår på och av, trappor som skulle klättras och böcker som skulle läsas (det blir en del vikta sidor då). 🙂

_DSC0045

_DSC0104

_DSC0003

_DSC9972

_DSC9940

_DSC9950

_DSC9957

_DSC9998

_DSC0009

Efter att ha svidat om till något bekvämare tog vi lunch i trädgården. Tyvärr fick vi upplysa personalen om att tvååringar också äter mat och som tur var, var de väldigt lyhörda och ordnade snabbt med talrik och mat även till Ayden. Efter lunchen tog vi ett dopp i poolen och därefter avnjöt vi eftermiddagen på kojans balkong.

_DSC9974

_DSC0033

_DSC0043

Alla måltider kunde vi inta när vi själva ville, så vi hade bestämt att äta middag vid åtta, för då skulle Ayden med säkerhet redan ha ätit och lagts att sova. Och så blev det också. Vi hoppade över att ta drinkar ute vid lägerelden och fick hela salongen med soffor och brasa inne i huvudbyggnaden för oss själva! Vi la Ayden i resesängen och satte oss till bords vid ett matsalsbord som var så stort att det kändes lite avlägset trots att vi satt på långsidan. Vi serverades en delikat fyrarättersmåltid och Ulrika fick låta bli att äta upp för att orka med. Mätta och belåtna avnjöt vi i vanlig ordning resten av den friska kvällen på balkongen med egna snacks. Vilket ställe! Det lär bli ett återbesök innan vi far hem.

_DSC0148

Erik

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Judgement!

Nu äntligen är du vår! I fredags fick vi äntligen vårt domslut som anger att vi nu är en familj även i juridisk mening.

Så välkommen i familjen vår älskade Ayden Siira!

_DSC7449

Publicerat i Uncategorized | 5 kommentarer